Göteborg-Skellefteå-Sundsvall-Göteborg.

Mina vänner, jag är hemma! Tågresan gick bra, och jag har haft det mycket trevligt. Allt från att nästan dö i ett spark-race till misslyckade chokladsnittar, mys och annat bra. Efter helgen måste jag gå till Arbetsförmedlingen, vilket förstör min perfekta vision över allt som varit. Och bla bla bla...

Ibland känns det som att allting skulle försvinna bara jag gömde mig under täcket tillräckligt länge. Men sen kommer det igen och jag måste kliva upp ännu längre, hela vägen upp på tå och förbi allt. Det känns inte rätt. Inte något. Ingenting alls. Bara en massa självömkan och ingen action, leder ingenstans. Även om jag försöker. Försöker slippa undan.

Vet inte vad jag vill ha sagt, egentligen vill jag nog bara kramas. Och sova, så varför sitter jag här? Efter en så lång resa? Ja, jag vet inte. Väntar väl på att E.T närsomhelst dyker upp. Förhoppningsvis före tandtrollen.