måndag 14 november 2011
tisdag 4 januari 2011
lördag 25 december 2010
Brev till mig själv.
Jag upplever lite att du har en tendens att låta killarna hamna i överläge.
Du är exempelvis övertygad om att det är du som gjort något fel.
Du har faktiskt rätt att ställa lite krav.
Jag kan tycka att det är lite dåligt av honom*, för han måste ju också ska vara medveten om att det blivit en skillnad nu mot för hur det var tidigare.
Och du kan inte förväntas läsa hans tankar.
Jag tror att det kanske är bättre att försöka ta en ordentlig diskussion med honom, berätta hur du känner, både om honom och om nuvarande situation.
Visst, kommer han med ett negativt svar så kommer det vara jobbigt.
Men det är nog jobbigare i längden att bara låta det fortgå och självdö, utan att nånsin veta vad som blev fel.
Jag tror mer på en ordentlig avslutning och att sen börja bygga upp sig själv igen. Så länge du bara är i en situation där du upplever att han är avvisande, och du inte vet varför, och du fortfarande vill ha hans uppmärksamhet, så kommer du fortsätta att sätta dig själv i underläge.
Du sänker dig själv när det blir såhär, och det är ett problem.
Det är inte bra för din självbild.
Jag tycker iaf att du är värd en förklaring. Jag tycker det där är så sjukt töntigt av honom. Om jag ska vara helt ärlig.
Det kanske helt enkelt är så att han är upptagen, men då är det osmidigt av honom att inte förmedla det på ett bättre sätt. Man får ju tänka lite på vilka signaler man sänder.
Och om han inte är intresserad av att upprätthålla kontakten så tycker jag att han kan förklara varför. Det kan nog faktiskt vara värt att ta upp det ordentligt med honom. Du behöver ju inte lägga upp det megadramatiskt, eller få det att låta som att han ska skriva på någon slags kontrakt. Men liksom, bara förklara att du vill veta vad som gäller och hur han känner.
Det är inte för mycket att begära, och du är värd det.
*Random person av manligt kön.
Du är exempelvis övertygad om att det är du som gjort något fel.
Du har faktiskt rätt att ställa lite krav.
Jag kan tycka att det är lite dåligt av honom*, för han måste ju också ska vara medveten om att det blivit en skillnad nu mot för hur det var tidigare.
Och du kan inte förväntas läsa hans tankar.
Jag tror att det kanske är bättre att försöka ta en ordentlig diskussion med honom, berätta hur du känner, både om honom och om nuvarande situation.
Visst, kommer han med ett negativt svar så kommer det vara jobbigt.
Men det är nog jobbigare i längden att bara låta det fortgå och självdö, utan att nånsin veta vad som blev fel.
Jag tror mer på en ordentlig avslutning och att sen börja bygga upp sig själv igen. Så länge du bara är i en situation där du upplever att han är avvisande, och du inte vet varför, och du fortfarande vill ha hans uppmärksamhet, så kommer du fortsätta att sätta dig själv i underläge.
Du sänker dig själv när det blir såhär, och det är ett problem.
Det är inte bra för din självbild.
Jag tycker iaf att du är värd en förklaring. Jag tycker det där är så sjukt töntigt av honom. Om jag ska vara helt ärlig.
Det kanske helt enkelt är så att han är upptagen, men då är det osmidigt av honom att inte förmedla det på ett bättre sätt. Man får ju tänka lite på vilka signaler man sänder.
Och om han inte är intresserad av att upprätthålla kontakten så tycker jag att han kan förklara varför. Det kan nog faktiskt vara värt att ta upp det ordentligt med honom. Du behöver ju inte lägga upp det megadramatiskt, eller få det att låta som att han ska skriva på någon slags kontrakt. Men liksom, bara förklara att du vill veta vad som gäller och hur han känner.
Det är inte för mycket att begära, och du är värd det.
*Random person av manligt kön.
lördag 4 december 2010
Lolerier 4000
Om man är i ett dåligt förhållande så går det ju ut över ens vänner utan att man fattar det själv. Som Heidi i The Hills!
söndag 6 juni 2010
Ljug och kyss mig hårt en sista gång.
Lång tid har gått sen jag var 15, då blixtpassion ersattes av blixtglömska
och nästa kärlek den ramlade in på slump
Nu har lätt bytts mot svårt och allting tänks på och övervägs i en evighet
och ofta saknar jag kraften i ett tonårshjärta
Och jag älskar dig, men fan vad vi håller på
Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger
och nästa kärlek den ramlade in på slump
Nu har lätt bytts mot svårt och allting tänks på och övervägs i en evighet
och ofta saknar jag kraften i ett tonårshjärta
Och jag älskar dig, men fan vad vi håller på
Satan vad ont det gör, när du sårar mig som bara du kan
och du känner varje skrymsle, varje vrå av mitt hjärta
och du missar inte en chans att ta igen för allt
och dom som säger att tiden läker alla sår dom ljuger
måndag 17 maj 2010
Kakan
Fortfarande less. Och svartsjuk. FAN! Får flashbacks i varje liten skitsak. Önskar att jag stod ut.
måndag 10 maj 2010
Issues
Jag orkar inte mer. Vad fan håller alla på med? Vad håller JAG på med? Den här våren skulle ju bli bra. Det går inte ihop. Inget av det här verkar riktigt gå ihop. Hur kan det plötsligt bli så här? Slutar det så?
Ptjaa, jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Svårt att uttrycka något rakt på med de rätta orden. Lättare att bara använda de orden som kommer ut. Även om de säger för mycket ibland. Sen vet jag inte vad jag vill säga heller. Det som finns där under vill egentligen inte komma ut. För då kommer allt det andra, det jag helst vill undvika.
Jag har tappat min drivkraft. Mina ambitioner om att förändra världen - och att bli lycklig. Det handlar inte längre om tristess eller lycka. Utan om att hålla sig ovanför vattenytan. Tomheten är ett faktum. Låt mig bara få stanna här en stund. Där lycka är glass, samtal och dagar.
Ingen går säker längre. Är det inte vårkänslor och förkylning, så är det aggresiva små barn som jagar en med majblommor.
Ptjaa, jag vet egentligen inte vad jag ska säga. Svårt att uttrycka något rakt på med de rätta orden. Lättare att bara använda de orden som kommer ut. Även om de säger för mycket ibland. Sen vet jag inte vad jag vill säga heller. Det som finns där under vill egentligen inte komma ut. För då kommer allt det andra, det jag helst vill undvika.
Jag har tappat min drivkraft. Mina ambitioner om att förändra världen - och att bli lycklig. Det handlar inte längre om tristess eller lycka. Utan om att hålla sig ovanför vattenytan. Tomheten är ett faktum. Låt mig bara få stanna här en stund. Där lycka är glass, samtal och dagar.
Ingen går säker längre. Är det inte vårkänslor och förkylning, så är det aggresiva små barn som jagar en med majblommor.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)